Jag har insett, att den enda som jag skadar med att inte glömma det som har varit är mig själv. För dom som behandlat mig illa, kommer aldrig att erkänna att dom har gjort det, dom som kommer behandla mig illa, kommer aldrig att inse att dom gör det. 

Allt som jag ser som orättvisor, kommer folk alltid att förminska. Men det är den som upplever det som händer, som bestämmer, vilken grad det är på det som hänt. 

Det är den som har blivit ktänkt, dom anser om det är en kränkning eller inte. 

Men men livet är som det är. en del är flyger genom livet, har familj som älskar dom, vänner, bra jobb, sen finns det dom som mig, som har föräldrar. som säger att dom ska slänga bebiskorten på en, om jag inte tog dom själv. jag gråter inom mig varje dag, drömmer mardrömmar varje natt. undrar om det kanske hade varit bättre om man varit en blöt fläck på lakanet istället........ 

Som arbetslös och inte uppvuxen i den stad som man bor i, är det lätt att känna att man hamnar i ett sorts utanför skap, Dels för att man har tappat kontakten med dom man växte upp med, sen har man kronisk värk i hela kroppen, och problem med tänderna, så är det lätt att man isolerar sig. Jag har gjort valet att inte skaffa barn, hitills i alla fall. jag är 35 så några år har jag ju kvar. Jag ville bara inte skaffa barn för skaffa barns skull. Bara för att alla andra gjorde det. Det är jag rätt glad för idag, för hade jag skaffar barn med mitt x, så skulle jag ändå inte få träffa det barnet för honom, då han skulle göra allt för att få mig att framstå som en dålig mamma. 

Jag har haft värk sen jag var 15, tänkte för mig själv förut, det är 20 år iår, alltså över halva mitt liv, har jag levt med en nackskada, som läkarna inte tagit på allvar. Dock så när jag gjorde en mr i höstas inför att jag skulle operera min ena axel. Så upptäckte dom diskbråck på en kota, sen har jag 3 kotor till som inte ligger som dom ska. Med all denna värk, så har det blivit en hel del olika värk och antideppresiva medeciner under åren, vilket är en av orsakerna till att mina tänder håller på att falla ihop, jag har flertalet gluggar, och en protes för en framtand, Detta gör att jag känner mig inte bekväm ute bland folk. jag vågar knappt äta vissa saker och en del saker har jag helt valt bort, bara för att jag inte vill ha sönder någon tand, eller att någon av plastbitarna dom satt dit tillfälligt ska lossna. så jag låser in mig hemma, Sen har jag valt bort en del personer från mitt liv, då dom blåst mig på pengar, jag kommer ju aldrig mer ställa mig på någon annans abonemang, även om det så skulle gälla liv eller död, för det kan verkligen sabba en vänskap. även en sån enkel sak som att rulla en 80 cigg då personen ville ha 40 och man skulle få en hundring för det, gissa om den personen blåste mig. så trött på att bli utnytjad. så trött på att bli tagen för givet. som familjen som först från mammas sida förklarade att vi skulle på familjesemester i år, (vart ska jag ta dom pengarna ifrån, har som max 1500 kvar när alla räkningar är betalda) sen deklarerade min far att han med ville att vi skulle åka utomlands. vad begär dom av mig egentligen. mitt huvudmål innan jag åker någonstans är att jag ska ha tänder i munnen, inte ska behöva ha en protes, har haft sån ångest och mår så dåligt över att bara för dom flesta i familjen har pengar, så är jag den misslyckade, personen som inte har något jobb, ytterst få vänner och lever med värk 24 timmar om dygnet. jag vill så få nya tänder i min mun, men räknar på att det kommer gå på runt 80000-100000 kr för båda käkarna. för att få ta ett lån, så måste jag ha ett jobb, och det är det inte vem som hellst som skulle våga satsa på någon i min situation.. 

Känner mig så trött, trött på att alltid behöva vara rädd för att man ska säga något som andra kan ta anstöt av. Vad har hänt med Sverige? Varför ska vi behöva tassa på tå för att inte förnärma andra?

När det är vi som blir kallade för jävla svenne, jävla rasist etc. Är inte det att förnärma oss? 

Jag råkade en gång säga att jag bor i ett område med mycket invandrare. (området går under namnen lilla pakistan/världen runt på 2 min) Jag har inget emot folk från andra kulturer för jag anser att vi har mycket att lära av varandra. Men kalla mig inte för rasist, när jag säger sånt som är sant. Det är inte att vara rasist. Det är fakta. För ett par år sedan så bad jag två killar att sluta leka där vi andra motionsimmade. Då fick jag kastat i ansiktet att det är bara jävla svennar som tjallar. 

En vännina till mig har flera ggr blivit förföljd av ett gäng med invandrarbakgrund, som har ropat jävla svennehora efter henne. (hon är 50+) Så vart är det respekten ska börja? från oss som har tagit emot dom som flyr från krig och elände eller från dom som kommer hit och får en fristad, mat på bordet, kläder på kroppen och fri tand och läkarvård? 

Jag har alltid varit stolt över att växa  upp i sverige, att vi har ett land med bra värderingar, vi har mycket som är bra mot vad en hel del andra länder har. Men att behöva krypa för att folk som kommit hit för att ta fördel av allt som vi har inte ska ta anstöt, har fått mig att börja fundera.