Känner mig så trött, trött på att alltid behöva vara rädd för att man ska säga något som andra kan ta anstöt av. Vad har hänt med Sverige? Varför ska vi behöva tassa på tå för att inte förnärma andra?

När det är vi som blir kallade för jävla svenne, jävla rasist etc. Är inte det att förnärma oss? 

Jag råkade en gång säga att jag bor i ett område med mycket invandrare. (området går under namnen lilla pakistan/världen runt på 2 min) Jag har inget emot folk från andra kulturer för jag anser att vi har mycket att lära av varandra. Men kalla mig inte för rasist, när jag säger sånt som är sant. Det är inte att vara rasist. Det är fakta. För ett par år sedan så bad jag två killar att sluta leka där vi andra motionsimmade. Då fick jag kastat i ansiktet att det är bara jävla svennar som tjallar. 

En vännina till mig har flera ggr blivit förföljd av ett gäng med invandrarbakgrund, som har ropat jävla svennehora efter henne. (hon är 50+) Så vart är det respekten ska börja? från oss som har tagit emot dom som flyr från krig och elände eller från dom som kommer hit och får en fristad, mat på bordet, kläder på kroppen och fri tand och läkarvård? 

Jag har alltid varit stolt över att växa  upp i sverige, att vi har ett land med bra värderingar, vi har mycket som är bra mot vad en hel del andra länder har. Men att behöva krypa för att folk som kommit hit för att ta fördel av allt som vi har inte ska ta anstöt, har fått mig att börja fundera. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har insett, att den enda som jag skadar med att inte glömma det som har varit är mig själv. För dom som behandlat mig illa, kommer aldrig att erkänna att dom har gjort det, dom som kommer behandla mig illa, kommer aldrig att inse att dom gör det....

Som arbetslös och inte uppvuxen i den stad som man bor i, är det lätt att känna att man hamnar i ett sorts utanför skap, Dels för att man har tappat kontakten med dom man växte upp med, sen har man kronisk värk i hela kroppen, och problem med tändern...