Direktlänk till inlägg 14 juli 2020
Försöka att glömma.
Jag har insett, att den enda som jag skadar med att inte glömma det som har varit är mig själv. För dom som behandlat mig illa, kommer aldrig att erkänna att dom har gjort det, dom som kommer behandla mig illa, kommer aldrig att inse att dom gör det.
Allt som jag ser som orättvisor, kommer folk alltid att förminska. Men det är den som upplever det som händer, som bestämmer, vilken grad det är på det som hänt.
Det är den som har blivit ktänkt, dom anser om det är en kränkning eller inte.
Men men livet är som det är. en del är flyger genom livet, har familj som älskar dom, vänner, bra jobb, sen finns det dom som mig, som har föräldrar. som säger att dom ska slänga bebiskorten på en, om jag inte tog dom själv. jag gråter inom mig varje dag, drömmer mardrömmar varje natt. undrar om det kanske hade varit bättre om man varit en blöt fläck på lakanet istället........
Som arbetslös och inte uppvuxen i den stad som man bor i, är det lätt att känna att man hamnar i ett sorts utanför skap, Dels för att man har tappat kontakten med dom man växte upp med, sen har man kronisk värk i hela kroppen, och problem med tändern...
Känner mig så trött, trött på att alltid behöva vara rädd för att man ska säga något som andra kan ta anstöt av. Vad har hänt med Sverige? Varför ska vi behöva tassa på tå för att inte förnärma andra? När det är vi som blir kallade för jävla svenne...